Utlandet

På lördag kväll är det Homecoming på min skola. För den som inte vet vad det innebär, www.google.com alt. valfri high school-film. Veckan som föregår denna -alltså den här veckan- kallas "Spirit Week", som bland annat innebär att varje veckodag har ett eget utklädnadstema. Dagens tema var "Wacky Wednesday, och uppfattningen om vad som är "wacky" varierar starkt. Personalen, t.e.x., tycker att det innebär att ha olika färger på strumporna, medans motsvarigheten till våra fjortisar tycker att det innebär att slänga på sig så många minimala, färgglada klädesplagg som helst. Och bära underkläderna utanpå.
 På grund av fjortisarnas uppfattning om vad dagens klädsel bör vara har det varje morgon under nyheterna i högtalaren varnats om "indecent clothing"; "And don't forget, kids, that this Wednesday is Wacky Wednesday! Yaaay... Just make sure that you do not dress in any way that will get you in trouble and make us have to send you home to change". Som tur var så lydde alla detta råd (vad jag såg, iaf), och jag var glad. Det var betydligt lättare att urskilja folk eftersom de som klädde ut sig såg ut som dåliga kopior av decoras från Harajuku. Tyvärr så blev det inga bra bilder på detta spektakel eftersom man måste smyga så med kameran, då de är förbjudna i skolan.

Personligen har jag inte varit speciellt andfull den här veckan, vilket även gäller för majoriteten av skolans elever. Det är nämligen ok att klä sig helt normalt, vilket jag uppskattar.

Idag har jag köpt en kalender av sorten "riv av en sida varje dag, så visar sig en ny", i en vanlig bokaffär här i staden. Det ser ut som en helt vanlig sådan kalender, med undantaget att under dagens datum på varje sida står det ett litet citat. Detta citat är, varje dag utav årets 365 dagar, ett utav George Bush's idiotiska utlåtanden. Denna kalender har gjorts sedan han blev vald, och om jag inte misstar mig så är det nya citat varje år. Det går inte att förneka att det är en ganska rejäl bedrift att kunna fylla en hel kalender med dumma saker man sagt. Prisvärt köp, kanonkul, fyra toasters.

Titeln ljuger inte, min kärlek är nu till salu. Den kan köpas för aspissmånga bilder hemifrån på dig, mig, våra vänner, stammishak o.s.v.. Skicka dessa till mig digitalt på något sätt, mejla eller vad ni ungdomar gör nu för tiden.
Extra jumbobonus belönas den som skickar mig valfritt antal kilon fiberberikade havregryn. Jag har inte ätit havregrynsgröt sedan jag kom hit eftersom de havregrynen som finns inte duger. Gröten de skapar är sådär äckligt blek och lim-aktig. Är man riktigt mån om att vinna mitt hjärta får man gärna lägga till en påse linfrön.

När vi ändå är inne på kost så har jag funderat på att joina Ramadan, kostmässigt, såhär lite mitt i hela grejen. Anledningarna till varför är många, men främst för att få kontroll på mina matvanor igen. Jag har läst lite om sockerberoende och tror med all säkerhet att detta är termen som kommer närmast min last. Det är ytterst obehagligt att falla för socker och snabba kolhydrater igen, det gör mig galen.

I början var jag lite tveksam. Tankarna kring hela upplevelsen var för det mesta i stil med "Vad fasen fick mig att vilja göra det här?" och "Jag kan verkligen inte prata med folk, jag ser ner på dem för mycket". Nu, när jag är visare och kan se tillbaka och tänka efter, så måste jag säga att det har blivit bättre. Personligen anser jag mig inte ha sänkt mina standard, utan har snarare insett att jag kan prata med folk utan att behöva gilla dem från början. I det massiva havet av homogena t-shirt- och jeansbärare måste det finnas något riktigt kvalitativt, och jag kommer inte kunna identifiera dessa utan att prata med så många som möjligt. Detta är enda sättet att skapa sig en uppfattning om dem, eftersom deras exteriör inte säger mig ett skit.

Människor som visar intresse i mig är värda ett försök, speciellt om intresset är grundat i att de sett mig i korridorerna och vill förmedla hur spännande det är att se hur jag klätt mig varje dag. Detta är ett underhållande fenomen. Aldrig tidigare har jag fått så många komplimanger per dag som är riktade till min klädsel/utseende. Det hade varit mer utav en bekräftelse om folk visste vad de pratade om.

Den som mött mig och pratat med mig tillräckligt länge (vilket i detta fall inte är särskilt länge alls) är nog medveten om att jag ofta klagar på min skola, Globala Gymnasiet. Jag klagar på att eleverna är så PK och veka, att lärarna tycker att man alltid ska tänka på barnen i Afrika o.s.v.. Det är barfota, dreads, linnekläder och Saltå Kvarn hela vägen.

Nu, däremot, har gräset på Globalas skolgård helt plötsligt blivit grönare. Jag vad nyfiken på vad som hände på min skola därhemma, och gick därför in på deras hemsida. Efter lite surfande hittade jag en ny kategori i listan; Pelle Kocks Recept. Pelle Kock är då snubben som är boss över skolköket, älskad av alla.

Den höga grad av stolthet jag besitter kommer för evigt vara skadad efter min bekännelse; mina ögon tårades. Oavsettt om jag vill det eller inte så är mitt Globalahjärta nog större än jag erkänt för mig själv.

Minnet av att få gå ner i matsalen och inte mötas av pizza, pommes frites, nachos, antioxidantvatten och engångstallrikar samt bestick, utan färskt bröd, linser, bönor, kikärtor och keso. Återvinning. Human ljudvolym. Folk som man kan prata politik med. Klassrum där dörren är öppen. Kom och gå som du vill, skyll dig själv. Bord som är arrangerade så att du är riktad mot dina klasskamrater och inte enskilda stolar i strikta rader vända mot läraren. Men framför allt det analytiska och kritiska tänkandet som skolan vill lära sina elever. Detta är något som jag tagit för givet.

"China uses more resources than we do".
"Stoneage? Like... The Flintstones?"
"Write about a hero, like McCain. And his vice-president candidate, that chick from Alaska"
"Acid? Oh.. That's bad for you, it takes an ice cream scoop out of your brain. Weeds isn't bad for you"
"Recycle? Why? I don't want used bottles"
"Hey James(17), how's your kid doing?"
"How many people think that God created the world in 7 days, raise your hands. Yeah, sorry... Six, rested on the seventh" *handuppräckning* "Ok, so about a third"
"There's a 90% chance that you die the first time you take E"

Somliga må se det som lyx att jag inte börjat skolan förän nu. Det är det också. Vad som är mindre lyxigt är att gå upp klockan fem, åka hemifrån strax efter halv sju, vara i skolan kring sju för att sedan stå i kön för folk med problem i 50 minuter. För att vara en skola som verkar värdera organisation o.s.v. väldigt högt så funkade den ganska uruselt imorse. För att bespara min lilla skara läsare onödig smärta tänker jag inte gå in på morgonens rabalder och frustrationer, utan presenterar istället mitt schema (som det var ett helvete att på tag få).

7:20-8:18   English
8:24-9:20   Weight training and Fitness for girls (som i lyfta tyngder)
9:26-10:22   Chemistry (ett alternativ som jag listade långt ner på min lista. SYO;n tyckte väl att jag slackade för mycket)
10:28-12:07 World History (...som jag inte vet hur jag hamnade i. Jag skall till SYO;n imorgon bitti och förklara att den ska bytas)
12:13-1:09 Art foundations
1:15-2:11  Photography

Sådär kommer varje dag se ut, hela terminen, och som ni kanske märker så är det väldigt lusiga tider jag har att göra med. Klockan ringer i slutet av varje lektion, och från det att klockan ringer har man sex minuter att gå på toaletten, hämta material från skåpet och hitta nästa klassrum tillsammans med skolans resterande 2100 elever. Tillsammans är dock fel ordval, eftersom det under dessa sex minuter känns som att alla skolans elever är emot dig. Alla ska någonstans, och alla är har jättebråttom. Korridorerna är trånga och strömmarna från en del utav byggnaden till en annan är utan like. Hamnar du i fel ström blir det jobbigt, har man tur hittar man en tjockis att gå bakom.

Hur som helst, eleverna i sig ser till största del antingen fula eller tråkiga ut. Min vardagsklädsel framstår plötsligt som extravagant och alldeles unik. I fotoklassrummet var det lite mer spännande, men det i motbild till en strömmande, monoton massa av jeans och t-shirt. I början störde jag mig på jeans/t-shirtklädseln mest för att det är väldigt tråkigt att se på, men nu är det jobbigt eftersom jag inte kan sortera folk efter hur de klär sig. Visst är det spännande, eftersom varje anonymt klädda människa kan vara vad som helst (ungefär som Kinderägg), men jag har inte tid att sortera alla manuellt.

Imorgon fyller jag 17, en ytterst otillfredställande ålder om jag får säga det själv. Den gör verkligen ingen nytta. Man borde få bli 18 direkt.

Imorgon är även dagen då vi ska åka norrut för att campa över helgen.

Jag har förgäves försökt hitta en bra klänning till Homecoming. Denna uppgift verkar omöjlig. Det mesta i USA är ganska fult.

Jag har äntligen fått en mobil som jag lyckades få PUK på efter cirka 15 minuter.

Jag hade tänkt beta av några vanligt förekommande fördommar om amerikanarna och deras sätt, eftersom alla (oavsett vad dessa påstår) har fördomar. Speciellt när det kommer till tjockisarna på andra sidan Atlanten.

När vi ändå kommit in på ämnet så tänker jag ta itu med skitsnacket om att alla amerikanare är tjocka. Många är det, ungefär hälften enligt mina mått mätt, och de som är tjocka på riktigt är groteskt tjocka. Under de nästan tre veckor jag spenderat här så har jag sett människor som lider av en grad av fetma jag bara sett på TV.

Folk klär sig tråkigt. Så kan jag sammanfatta det. Det kan möjligtvis ha med mig att göra, och att jag bott i Stockholm vars invånare under de senaste åren blivit ack så fashion. Men det är inte bara det att folk inte har koll på mode; folk oavsett klädstil är till 99% ointeressanta. Jeans och t-shirt, hela vägen. Shorts och linne funkar också.

Jag hade tänkt att skriva om något mer, men jag har glömt bort det, så jag tänker istället informera er om att jag börjar skolan den 2;a september.

Att leva är för vissa ett relativt begrepp, men jag vet med all säkerhet att jag lever. Att inte uppdatera sin blogg är en annan sak. Hur som haver så har jag hunnit se samtliga utav Stevenson High Schools atleter, inklusive cheerleadersen, under årets pepprally (som inte gjorde sig förtjänt namnet). Den ganska oentusiastiska publiken bestod till största del utav föräldrar och cheerleadersarna var till min stora besvikelse fula från halsen och uppåt. Vad jag gjorde där är något som jag inte ens frågat mig själv.

Idag har jag återvänt till skolan för att registrera mig och välja kurser. Det förstnämnda gick alldeles utmärkt och jag är speciellt stolt över att ha lyckats lura mig till att bli en senior. Egentligen skulle jag ha varit en junior, men som det ofta blir så är de äldsta coolast och får göra mest spexiga grejer, alltså var valet enkelt. Att välja kurser var något svårare. Det borde inte vara det, eftersom jag kan välja vilka plojkurser som helst. Jag har en lång kurslista som jag tog med mig hem från motsvarigheten till SYO;n, och de kurser som är inringade just nu är;

Halvårskurser;
-Creative writing
-Mythology
-AP (advanced placement) Art History
-Drawing
-Sociology
-Anthropology
-Random kurs som innebär motion

Helårs;
-Art
-Japanese
-Photography

Jag ska välja så att jag har fyra helårskurser, sen tillkommer Engelska och Amerikansk Historia. Den som känner mig bör veta att jag är redigt velig, så det kommer nog ta ett tag att välja.

Det där med band med postnummer som del av sitt namn, vad är grejen? Jag tänker inte analysera saken närmare än att konstatera att om det finns postnummer med så är det tunga grabbar man har att göra med. Detta gäller även för 3OH!3, ett litet band från Colorado som Tasha lyssnar på, eftersom hon bodde där fram till 7;an (sen skiljde sig hennes golddiggande mamma och gifte sig med en ny rik man. Pengarna började väl sina). De gör electro-hiphop med mycket bitches an´ hoes och bas inblandat. Väldigt passande musik om man sitter i bilen, eftersom man kan höja volymen riktigt mycket och ha rutorna nere. Detta är för övrigt ett fenomen som jag inte förstått tidigare, hela "spy-ut-musik-ur-bilen-och-kör-lite-för-snabbt"-grejen. Jag kan lova att det är väldigt underhållande, faktiskt. Speciellt om man diggar riktigt hårt.
Tillbaka till ämnet; det är inte superbra musik, men det är roligt. Speciellt sen jag hittade dem på YouTube och såg hur spinkig duon är samt hur hemmagjorda deras videos är.

Holler till you pass out (finaste videon, eftersom de inte ser så farliga ut som de önskar att de vore)

ELECTROSHOCK! (så går det om man röker!)

Don't trust me (Fin text, precis så jag känner)

Jag har upptäckt två roliga saker:

1- Jag förstår fortfarande inte att jag ska bo i USA ett helt år hos främmande människor. Jag förstod det precis före/efter och under flygningen, men nu har jag tappat bort det igen. Det är ju inget problem, men det är interessant.

2- Jag hör alldeles utmärkt vad som sägs nere i datarummet i källaren, eftersom det är under mitt rum och luftkonditioneringsventilen i golvet underlättar det hela markant. Där sitter folk och pratar i telefon, småtjaffsar, storbråkar, sjunger falskt till musiken som spelas på datorn o.s.v.. Trevligt när man har tråkigt.

Min dator är en duktig jäkel. Den har nämligen kopplat upp sig på grannens trådlösa (min värdfamilj har inget sådant, än), så nu kan jag vara på internet, när som helst!
Men hur som helst, igår kväll åkte jag, Brittany, Tasha, Brittanys ragg Amber* och snubben John för att äta sushi till middag. Jag kan nog konstatera att fördomen att man tar bilen överallt. Förklaringen är att inget är i gångavstånd, och det finns extremt begränsat med kommunala transportmedel. Eftersom min värdsyster inte har hunnit skaffa sitt körkort än så vore vi ganska strandade om det inte vore för att varenda jäkla unge har bil, och alla är villiga att skjutsa hit och dit.
En annan grej som är typiskt äckel-amerikanskt är att jag under de snart 5 dagar jag varit här så har jag inte ätit ett enda tillagat mål mat i hemmet. Snabbmat, ingen mat, Hooters, sushi och frukt (som jag äter i mängder under dagen eftersom min familj inte verkar förstå grejen med lunch). Det är allt. Frukost också, men sen tar det slut.
Efter att ha ätit sushi som kom i konstiga former hängde jag inte med i vad de sa, men uppfattade något om mörker, park och olagligt. Någorlunda oroad sätter jag mig i bilen med någon i sällskapet och det bär iväg till parken. Väl där tar snubben John fram något ur sin baklucka  och jag känner doften av tändvätska. "Aha", sade jag "Poi!". Snubben blev förvånad att jag visste vad det var, och jag förklarade att coola kidsen i Stockholmsnatten tycker om att flasha med sina skillz med elden. Det och att jag faktiskt varit på backpackerställen i Thailand.
Mitt i en förvånansvärt imponerande uppvisning av poi-snurrande kommer det en bil förbi på vägen som går genom parken. Fuckshitbajs, tänker jag, det här är ju olagligt. Samtidigt som någon på något vänster ser att det står "Sterling Heights" på sidan av bilen (som i att det är en bil som jobbar för samhället) tänker jag på vad som är busigt här och busigt hemma i Sverige. Illa kvickt släcks eldarna och vi drar iväg till någons hus där vi egentligen inte får vara, eftersom hennes föräldrar inte är hemma och att John är en kille. "Min mamma tror att jag är en slampa, hon frågar om jag är gravid minst två gånger i månaden. Det är därför killar inte får vara med mig här när inga föräldrar är hemma". Stackars barn.
När vi kom hem fick Brittany en utskällning för att hon inte kom hem med mig direkt efter att vi hade ätit som vi skulle, att hon var en dålig förebild och att hon inte gjort sina collageansökningar som hon lovat. Hon har nu utegångsförbud tills detta är gjort.

Draman är nästan överväldigande.

*Jag kom på att jag glömmt att säga att Brittany är en lesbisk butch som agerar påfågel kring attraktiva tjejer.

Forst och framst far ni ursakta att jag inte orkar copypasta a/ae/oe, det kan vi ta nagan annan gang.

Nu har jag varit har sedan onsdag eftermiddag (nu ar det fredag morgon har) och har inte hunnit skriva om det har pa bloggen alls. Maten ar antingen lustig eller valdigt olustig, jag har inte bestammt mig an. Hitills har jag inte lyckats fa tag pa nagot som det inte ar antingen socker, fett eller AAASmycket ost i. Undviker man dessa ar det istallet friterat som galler. Summa sumarum; den skadeglada skara som hoppas pa att jag ska bli tjock, ni kan borja fnissa. An sa lange njuter jag av att jag ar smalare an alla (forutom vardsystern Brittanys bastis Tasha som ar halvt thailandsk).

Sa vad ar det jag har gjort som har hallt mig borta fran datorn? Igarkvall foljde jag med Brittany och Tasha till Hooters, som ar en diner dar det endast arbetar valformade kvinnor i  tajta, korta shorts och urringade linnen. Bland dinern's manga vaggutsmyckningar fanns bland annant en vagskylt med texten "CAUTION! BLONDES THINKING!", som jag satsar pa att tigga till mig i fodelsedagspresent.
Val dar motte vi upp 8-9 kids till, varav tva var andra utbytesstudenter (den ena var skaning, den andre tysk). Pa torsdagar far man tydligen 2 bestallningar for 1, sa kompiskretsen aker dit sa manga torsdagar de kan och ater friterade kycklingvingar. Alla ar oppna och tillmotesgaende, ingen dissar. Det ar nagot som jag inte tankt pa sarskilt mycket, men kommer man in som utomstaende i en grupp med folk ar det i princip alltid nagon som ar sa pass negativt installd till det att det marks pa deras beteende. Nagot sadant hande inte.

Jag orkar faktiskt inte skriva mer, vilket troligen ar tur eftrersom jag redan har massor med saker jag forundrats over. Dock sa tycker jag att alla ska skicka brev till mig till den har adressen;

Clara Axtelius
42310 June drive
Sterling heights
MI48314

Det sägs, och det är det är ett faktum, att man ofta blir mer nationalistisk när man åker utomlands. Jag kan konstatera detta eftersom jag upplevt att jag agerat så och har märkt av att det även gäller andra. Det senaste exemplet var för några timmar sedan, då min halvbrittiska pojkvän Clinton glorifierade två fula brittiska brudar på tv som klämde på andra fula brittiska brudars bröst. "Något sånt skulle aldrig hända i Sverige", sa han. Detta är ett utmärkt exempel på hur folk som är utlänningar tycker att landet de kom ifrån var mycket bättre. Hitler skulle vara stolt över mig, ahe. Nåväl, detta har inget med nationalsocialism att göra utan mer om något annat.
"Sverige har Filip och Fredrik, punkt", var mitt svar på Clintons påstående. Det behövdes ju faktiskt inte mer. Han tillägger i skrivandets stund att damerna faktiskt hjälpte alla dessa kvinnor att få bättre BH;ar och på det sättet utkämpade ett stort slag för kvinnokampen. BH;ar har inget med kvinnokamp att göra såvida de inte bränns, punkt.

Det jag vill komma fram till är att jag tycker att det kommer bli interessant att se om jag efter en period i USA kommer bära den Svenska Fanan på mitt bröst med stolthet. Kommer jag för varje negativ aspekt den tjusiga supermakten har att erbjuda jämnföra med Sverige och säga att Sverige vet bäst?
När jag bodde i Tyskland under min mellanstadietid tyckte jag så i många situationer.  Att vi behandlades alldeles för mycket som barn och inte som *nästan* pubertala ungdomar, att amerikanare var alldeles för nationalistiska och för pepp på att bomba sönder Afghanistan. Kriget mot terrorismen kan vi lämna ute ur det hela ett tag, att bli behandlad som ett barn kommer före.
Jag är van vid att behandlas som nästan vuxen, och det hoppas jag att de flesta på sjutton år blir. Mina föräldrar vet att jag dricker, har sex, röker och säkert även att jag gör betydligt mer saker på kvällarna än de får reda på. Jag har pratat med en amerikansk utbytesstudent som gick på mitt gymnasium här i Sverige, och hon sa att det verkligen är så att alla föräldrar (av vit medelklass "och uppåt") ser människor som barn tills de slutat high school och ska börja collage. Alla har ju någon gång sett en collegefilm, och där har vi exempel på hur smidigt den uppfostringstekniken funkar (alla blir galna när de är utom räckhåll för föräldrarna och får STD's). Detta är troligen det jag kommer ha svårast att anpassa mig efter, att degraderas från "nästan arton" till  barn. Jag kan redan se mig själv sittandes med personer, hetisgt argumenterandes om att kondomer absolut inte ska ha artonårsgräns.

(mmm, långa inlägg)

Det lesbianska paret som nämndes i det andra eller tredje inlägget har bett mig att SNÄLLA behålla deras kontaktuppgifter, och om jag känner för att komma och hälsa på dem över något lov eller så, så behöver jag bara ringa. De föreslog att eftersom de inte kunde vara min värdfamilj så kunde de vara mina "lesbian aunties" medan jag är här. Jag vet inte riktigt om jag ska tycka att det är fint eller jätteläskigt, men hälsa på dem kommer jag nog göra vilket som.